Sonfjällets nationalpark 1 — Naturupplevelse

Härjedalen

En riktig gamling. 116 år för att vara mer specifik. Så gammal är nationalparken som gömmer en av våra mest kära och fruktade profiler.

Det är Sonfjällets nationalpark som jag (David) pratar om. Nationalparken bildades 1909, i syfte att bland annat säkerställa en bra miljö för den vid tiden utrotningshotade björnen. Sonfjället är nämligen ett av Sveriges björntätaste områden och om man har riktigt med tur (otur skulle vissa kanske säga, men inte jag!) kan man faktiskt få se en björn på långt håll när man vandrar där. Sådan tur hade dock inte vi, även om vi faktiskt såg en myrstack som vi gissar att just en björn hade gått loss på.

Vi hade dock turen att stöta på ett annat stort och kraftfullt djur. Ett djur som fick Elin att skälva. Ett djur på flera hundra kilo och som gjorde sin närvaro känd för oss på flertalet sätt, bland annat genom ett kraftfullt läte som dånade över området. Innan vi ens gått in i parken stod de där, de “farliga” och mäktiga korna. Vid en av entréerna till nationalparken (Nyvallen) bedrivs nämligen en riktig fäbod. Jag visste om att det var en fäbod där, men jag blev ärligt talat lite paff över att man landade i den direkt. Det var inte många meter vi behövde gå från att vi hade parkerat bilen till dess att vi stötte på en flock med kor, bara några enstaka meter ifrån oss. Vi höll oss på rimligt avstånd och påbörjade vår vandring. Efter vandringen möttes vi av en högst upprörd ko, som på något sätt hade hamnat på ena sidan av en gärdsgård, medan kalven stod på andra sidan. Kon bara stod och vrålade, vilket var ett läte som man mer förväntade sig från en björn än en ko. Vi höll oss ytterligare en gång på avstånd och lät mamma ko läxa upp kalven om att den inte var gammal nog att rymma hemifrån än. Resten av flocken stod dock precis invid och på parkeringen. Som närmast hade vi en ko en meter från bilen, vilket jag tyckte var lite roligt, men Elin mer upplevde som ett trauma. Det blev så levande helt enkelt.

När vi besökte Sonfjället gick vi familjeslingan på ungefär 2,5 km, vilket tog oss ungefär tre timmar. Riktig sköldpaddefart om man kollar på siffrorna, men anledningen till att det tog sådan tid var för att vi hela tiden stannade för att förundras över miljön. Känslan som infann sig när vi gick där genom fjällbjörkskogen var snarast vördnadsfull. Jag och Elin kom på oss själva med att vi gick och viskade, vilket vi båda tyckte var ett rätt påtagligt tecken på den påverkan nationalparkens miljö hade på oss. Vi hörde fågelkvittret och såg hur kvällssolen gav skogen en magisk lyster. Vi blev helt enkelt trollbundna av naturen.

En annan anledning, eller kanske en följd av den första anledningen, till varför det tog sådan tid var för att vi ville föreviga allt i bild. Själva naturupplevelsen är naturligtvis den största delen, men att dokumentera naturupplevelsen har faktiskt blivit en väldigt stor del för oss. Inte på grund av att vi gör det här, utan för att vi har märkt att när vi har med oss kamerorna så blir vi genast så mycket mer medvetna. Vi blir medvetna om de där vackra blommorna, om den där porlande bäcken och de där sjungande fåglarna. Allt det där gör att vår upplevelse faktiskt blir större, än om vi bara hade vandrat. Åtminstone för vår del. Det ger oss ett utökat fokus och utöver att det ökar tiden det tar för oss att gå en viss sträcka, ökar det främst vår uppskattning för den natur vi vistas i.

Sonfjället bjöd oss på vackert väder och vacker natur och vi hoppas nationalparken kommer vara lika givmild mot dig när du väl besöker den!