Abisko nationalpark — Naturupplevelse

Abisko, Lappland

Ett slags lyckligt skimmer, som om världen plötsligt blivit lite ljusare, lite varmare, lite mer spännande. Blicken är drömmande, ibland nästan frånvarande, eftersom tankarna ständigt vandrar tillbaka. Kan plötsligt börja le mitt i en mening utan att riktigt förklara varför.

Ja, det är inte bara när jag (David) tänker på Elin som beskrivningen ovan stämmer in (kommer inget mer gulligull i text nu, jag lovar), utan sanningen är att jag sedan ett tag tillbaka har fått känna allt det där lite nykära för något annat. Och ni kan vara lugna, Elin vet om det, hon var till och med där.

Känslobeskrivningen ovan är naturligtvis lite raljerande, men faktiskt också lite sann. Under vår sommarsemester var vi på en plats som fick mig att se Sverige på ett helt nytt sätt och en plats som nog är en av de vackraste jag sett i Sverige. Det är Abisko nationalpark som jag pratar om.

Vi har varit i fjällvärden innan, men aldrig så högt upp som Abisko (och nu har vi förvisso varit högre upp än Abisko också, men mer om det vid ett annat tillfälle). Desto närmare vi kom, desto häftigare blev landskapet. Fjäll efter fjäll började torna upp sig och topparna försvann bakom molnen. Det går inte att säga annat än att det är maffigt. Väldigt maffigt.

Vi började vårt besök i Abisko med att besöka naturumet, vilket i sedvanlig ordning visade upp naturen och det som gör Abisko speciellt på ett väldigt informativt sätt. Efter det gav vi oss ut i nationalparken för att gå på upptäcktsfärd (eller den orangea leden som man också kan kalla det). Det är kul att se informationen om Kungsleden och tänka att man går där den börjar (eller slutar beroende på hur man ser det), men snabbt är det något annat som snor ens intresse; kanjonen. Floden som går genom nationalparken går inte att beskriva som annat än häpnadsväckande. Den är majestätisk. Den är ståtlig. Den är vild. Den är också iskallt blå i färgen.

Den orangea leden följer kanjonen en bit och även kungsleden, innan den viker av från båda. Den är relativt enkel att gå och ger en otroligt fin utsikt över de närliggande fjällen. Man ser även Lapporten under en stor del av leden, vilket var en bonus vi inte visste om. Vi gjorde dock ett litet misstag och glömde myggmedlet i bilen. Nybörjarmisstag deluxe.

Sen hände något komiskt, ironiskt och till viss del utbildande. Vi fick lära oss att Abisko kallas för “det blå hålet”, just för att det brukar ha bra väder när det runtom är dåligt väder. Det brukar också regna betydligt mindre i Abisko än rikssnittet. Men nu var ju jag och Elin där, så självklart valde himmelen att öppna upp sig fullständigt. Det blev några riktigt blöta kilometer av leden, men så är livet i naturen.

Under tiden som det värsta regnet gjorde sitt (det kom ändå 4,7 mm på bara några timmar), så passade vi på att checka in hos STF Abisko turiststation, där vi skulle spendera natten. Boendet var bra och det är väldigt smidigt att bo i sådan direkt närhet till nationalparken. Det innebar ju även att vi hade en fantastisk utsikt från rummet, både mot fjällen och mot Torneträsk.

När regnet hade lugnat ned sig lite, skred vi till verket igen. Nu var det gula leden som var målet. Vi kunde ju inte ha varit i Abisko utan att ha fått se Abiskos nationalparkstjärna. Gula leden går utmed kanjonens sista del ned mot Torneträsk och ger en imponerande syn över det forsande undret. Den gula leden är betydligt kortare och dessutom till stor del tillgänglighetsanpassad, så den är en ypperlig promenad för den som vill ha ett litet smakprov av Abisko.

Det här må ha varit första gången vi var i Abisko, men det var absolut inte sista. Nästa gång blir det fjälltopparna som gäller. Tills dess ska jag fortsätta att dagdrömma om den dag vi besökte Abisko för första gången.